Svarta gardiner kan vara lyckan

Sonen i sitt älskade rum, med favoritgardinerna på plats.  Det är inget fel på bilden, det är bara de vita dörrposterna som gör att den ser "snedklippt "ut.

När det bestämdes att sonen skulle få husets största (enorma) sovrum (de andra är som gjorda för håriga små hobbitar i jämförelse) renoverade vi inte det. När jag var liten var det INGEN av mina kompisar som hade en barntapet i sitt rum. Man hade de tapeter som funnits där sedan typ 20-30 år tillbaka.

Mina föräldrar renoverade mitt rum när jag var sju år. Mamma valde en blå tapet med vassrör (!!!) som motiv. Jag tyckte att jag hade fått det toppenfint. Idag är inredningen av barnrum en väldigt stor sak och något som det görs flersidiga reportage om i heminredningstidningar.

Men jag mindes min egen barndom, mitt eget ointresse för tapeter och när jag frågade sonen om han ville ha en annan tapet än den lätt havregrynsfärgade som nu pryder väggarna, såg han helt oförstående ut och sade: "Nä, det är bra som det är." Däremot var han mycket bestämd över att han skulle ha svarta gardiner och när jag hittade ett par med vita små stjärnor på för endast 99 kronor, var lyckan total.

Saker som är billiga brukar dock ha brister, även dessa gardiner. De visade sig ha en felsydd kanal så rynkhuvudet finns bara på halva gardinen (se gardinen på höger sida). Sonen har inte märkt något och jag tvivlar på att resten av hans 10-åriga kompisar ens vet vad ett rynkhuvud är, så de får hänga där. Jag tycker att det blev rätt fint ändå, grådaskiga tapeter och plastgolv till trots. Och sonen, han älskar sitt rum. Så ibland behövs det inte mer än ett par svarta felsydda gardiner för att göra ett barn nöjt.