Ett nytt rum

God kväll! Hua, vilket stormigt väder det har varit idag! När jag åkte hem höll jag på att få stanna på motorvägen för att det spöregnade så mycket. Men väl hemma spelades det julmusik och granen stod i julgransfoten, ljusen var isatta och det var bara att börja pynta.

Men först ska jag visa er vad jag och sonen kämpade med igår kväll. Han älskar att bygga lego och har rätt mycket. Men att ha alla uppbyggda miljöer på golvet tar väldigt mycket yta. Så i ett svagt ögonblick lovade jag honom att han skulle få vårt lilla skräprum, en snedvind på övervåningen som vi knappt använder. Och han tog mig på orden. Vi fick haka av dörren, trycka igenom en kontorsstol genom dörren så att färgflagorna från dörrkarmen yrde och bära ner mängder av skräp i källaren.

Men till slut hade han sitt tomma extrarum och nu står legot prydligt uppställt. Och när vi höll på som bäst att kånka, då vände han sig mot mig och sade: "Tack mamma för att du hjälper mig". Ja, då kunde man ju ha hakat ner 10 dörrar till, bara för den kommentarens skull. Ha nu en härlig kväll så ses vi imorgon bitti!

Tomt rum före legoinvasionen.

Legot prydligt uppställt. Han har ställt upp mängder i bokhyllorna på sidorna också.

Minnen från förr

När jag var tonåring köpte mamma en fantastisk, antik, dekorationsmålad utdragssäng till mig. Nu har lillan den och sover i. Det känns faktiskt lite häftigt. Den är sjukt tung och otymplig och vi var nära att sälja den inför flytten till vårt nya hus i höstas. Men vi behöll den och det är jag glad för nu. För oavsett hur fina nytillverkade barnsängar kan vara, så inte ser de ut så här inte:

Dockan med blått hår stickade min syster till mig för 33 år sedan!

Vacker i alla detaljer.

Svarta gardiner kan vara lyckan

Sonen i sitt älskade rum, med favoritgardinerna på plats.  Det är inget fel på bilden, det är bara de vita dörrposterna som gör att den ser "snedklippt "ut.

När det bestämdes att sonen skulle få husets största (enorma) sovrum (de andra är som gjorda för håriga små hobbitar i jämförelse) renoverade vi inte det. När jag var liten var det INGEN av mina kompisar som hade en barntapet i sitt rum. Man hade de tapeter som funnits där sedan typ 20-30 år tillbaka.

Mina föräldrar renoverade mitt rum när jag var sju år. Mamma valde en blå tapet med vassrör (!!!) som motiv. Jag tyckte att jag hade fått det toppenfint. Idag är inredningen av barnrum en väldigt stor sak och något som det görs flersidiga reportage om i heminredningstidningar.

Men jag mindes min egen barndom, mitt eget ointresse för tapeter och när jag frågade sonen om han ville ha en annan tapet än den lätt havregrynsfärgade som nu pryder väggarna, såg han helt oförstående ut och sade: "Nä, det är bra som det är." Däremot var han mycket bestämd över att han skulle ha svarta gardiner och när jag hittade ett par med vita små stjärnor på för endast 99 kronor, var lyckan total.

Saker som är billiga brukar dock ha brister, även dessa gardiner. De visade sig ha en felsydd kanal så rynkhuvudet finns bara på halva gardinen (se gardinen på höger sida). Sonen har inte märkt något och jag tvivlar på att resten av hans 10-åriga kompisar ens vet vad ett rynkhuvud är, så de får hänga där. Jag tycker att det blev rätt fint ändå, grådaskiga tapeter och plastgolv till trots. Och sonen, han älskar sitt rum. Så ibland behövs det inte mer än ett par svarta felsydda gardiner för att göra ett barn nöjt.

Före och efter-bilder

Den här veckan har svärfar målat om fem-åriga dotterns rum. Med Flügger råvit på väggarna. Och det blev en sådan skillnad! Titta själv:

                                                   Med ljusgula väggar och bård före...

                                                            ...och vitmålade väggar efter.

Jag har världens snällaste och bästa svärfar. Han har renoverat jättemycket i vårt nuvarande hus själv. Han har målat, tapetserat, byggt två altaner, spikat innertak i badrummet, byggt hönshus och hönsgård, lagt nytt tak på garaget och isolerat det, ja, hjälpt oss med allt som vi inte anlitat hantverkarhjälp för.

Han ställer ALLTID upp när man frågar om hjälp och det är vi så otroligt tacksamma för. Snällhet ska man inte utnyttja eller ta för givet. Vi betalar honom alltid för hans arbete, trots att han skriker i högan sky och inget vill ha. Men varför ska han inte få betalt för det han gör?  Han har ett eget aktivt liv med många intressen och han tar av sin tid för att göra något snällt för oss. Det ska han inte behöva göra gratis, tycker jag. En hantverkare hade kostat minst tre gånger så mycket. Som sagt, jag har världens bästa svärfar. Nu i veckan ska han måla vårt sovrum. Fler bilder kommer!