Den största kärleken

Sunwing Arguineguin Seafront hotell. Foto: Ving


Hej på er! Idag såg jag och A på "Stjärnorna på slottet" på SVT Play. Det var ju Stefan Sauks dag och hans livsresa var otroligt intressant. Det som grep mig mest var när han berättade om kärleken till sin nu vuxna dotter. Hur han blev alldeles tyst och tårögd när han försökte uttrycka hur mycket han saknade henne efter att hon flyttat hemifrån. Jag säger ofta att man vet inte vad kärlek är förrän man har fått barn, men det är faktiskt så.

Man kan älska en partner otroligt mycket, men älska någon villkorslöst, oavsett vad? Det gör man bara med ett barn. Kärleken till ett barn är oändligt, en outsinlig källa, ett hav som aldrig upphör. En partner kan såra en, vara otrogen och krossa ens kärlek, men aldrig ett barn. Blotta tanken på att det ska hända barnen något kan få det att svindla i magen. De har verkligen total makt över ens känsloliv.

I eftermiddag åkte vi hem till mamma och blev bjudna på pizza. Vi åt som galningar allihop, det var så gott! När vi berättade att vi tänkte åka till Arguineguin på semester skrek mamma rakt ut: "Är ni inte kloka! I Arguineguin finns ju ingenting!" Men efter ett åar timmar hade hon sansat sig och utbrast: "Jag följer med! Man kan ju åka till Puerto Rico snabbt med buss om man vill se något vettigt!". Så nu är det bestämt. Gran Canaria får det bli nästa gång. Och tydligen "dödstråkiga" Arguineguin. Hurra!

Den skakande kaffekoppen

Så här såg det ut i vardagsrummet i helgen när vi hade städat. Det gör det tyvärr inte längre.

Hej! Förlåt att jag inte uppdaterat på några dagar. Jag gillar inte själv när bloggare bara försvinner, men det har varit fullt upp. Och idag inträffade det som är ett tydligt tecken. Den skakande kaffekoppen. Den kommer inte ofta, inte ofta alls, men när den gör det har jag lärt mig att ha respekt för den.

När jag lyfte kaffekoppen framför datorn idag skakade handen och koppen. Förr fortsatte jag bara att dricka med skakande hand och inget hände naturligtvis, förutom att stressen fortsatte att spruta ur näsan på mig som på en galen drake. Men så gör jag inte längre. När den skakande kaffekoppen dyker upp, sätter jag ner den och lappstirrar.

Det är något jag har lärt mig ur en artikel om stress där en same gav råd om hur man får en bra vardag. Han satte sig och lappstirrade framför sig några minuter varje dag, det vill säga bara stirrade och gjorde inget alls. Det har jag också börjat med. Men det går förstås inte att göra hur som helst för då uppfattas man ju som färdig för hispan. Jag brukar gå in på toaletten och andas och stirra in i kaklet. Sedan slutar kaffekoppen att skaka. 

I eftermiddag rodde jag och en arbetskamrat iland ett väldigt bra projekt och när vi kramades efteråt av ren lycka så kändes den skakande kaffekoppen långt, långt borta. Nu tänkte jag sätta mig och se på tv-programmet "Vänligen Lars Lerin" som handlar om konstnären Lars Lerins sökande efter en vän. Det verkar som om jag snöat in på konstnärer och deras leverne. Lars Lerin har nog skakande kaffekoppar morgon, middag, kväll. Det kommer att kännas tryggt. Tack för att du är inne och läser här! Vi ses imorgon igen!

Ett konstnärsliv

Nu ska julsakerna bort!


Godmorgon! Jag har vaknat upp på fel plats i livet idag. Vårt hus har flyttat till Sibirien. Varför kunde det inte ha flyttat till Mauritius istället? Det är ju iskallt!

Igår kväll läste jag i Lantliv om konstnären Karin Broos och hennes liv och blev ju så inspirerad! Jag har många gånger drömt om att skaffa en alternativ livsstil, ni vet flytta ut i någon enorm träkåk på landet, ha 20 höns i trädgården, måla tavlor och ta dagen som den kommer. Denna dröm faller raskt på flera punkter: 
1. Jag kan inte ens rita en kanariefågel så vem som skulle köpa mina alster och se till så att jag och familjen överlevde, är något oklart. Kanske mamma.
2. Jag är både bekväm och materialist. Jag vill kunna gå in på Ica och köpa en tulpanbukett när jag vill, utan att bekymra mig för vad det kostar. Ett konstnärsliv, där man inte ens säljer några tavlor, skulle väl innebära att man bodde där det inte ens fanns någon Ica-butik. Istället för tulpaner skulle jag få köpa rågmjöl för att göra surdeg till bröd som jag och familjen skulle få leva på den närmaste månaden. Gud sig förbarme. Och baka kan jag ju inte heller så den där konstnärslivsstilen skulle raskt förvandlas till sunklivsstil.

Karin Broos bor i en enorm gammal byskola på värmländska landsbygden och fick ett stort genombrott som konstnär vid 58 års ålder och säljer idag sina tavlor för stora pengar. Hon och maken har köpt en liten etta i Stockholm som de använder när de vill till storstaden.  Det låter som ett underbart liv. Om man nu bara hade talang för att rita mer än en streckgubbe.

Grått är inte flott!

Nyinköpt duk och blomsteruppsättning.

Hej på er! I varje litet samhälle i Sverige, i princip oavsett hur litet det är, finns det en blomsterbutik. Även här på vår lilla ort. Här är det är en sådan där riktigt underbar mummabutik som jag bara tillåter mig att gå in i en gång i månaden. Det blir för dyrt annars, för det går bara inte att motstå den krukan, och den blomman och de ljuslyktorna och den duken och....i dag var det dags att gå in. Det blev en duk och en ny blomuppsättning till köksbordet. Att jag aldrig lär mig. Det är som om börsen bara öppnar sig av sig själv där inne. Jag kan liksom inte styra mig själv.

Jag köpte också senaste nummer av tidningen Lantliv, men jag fasar lite för att öppna det, för varenda människa i reportagen har väl gråa kök och grå väggar. Jag tror jag blir tokig snart. Varför måste varenda människa inreda som alla andra? Nu är vitt ute, stod det att läsa i senaste inredningstidningen jag läste. Jaha, så vaddå? Jag gillar mitt vita hem. Hit kommer inte en grå vägg. Förra ägarna tapetserade köket grått och det blev inte alls bra. Grått får mig att känna mig som en vanartig fånge från något uzbekiskt fångläger som snart ska förhöras med elchocker under tånaglarna. Kommer aldrig på fråga att jag målar om mitt hem i en färg bara för att den är trendig. Det är jag tydligen rätt ensam om.

Nej, nu kommer snart A och barnen hem och vi ska äta kotletter och pommes frites och slåss om vilken film vi ska se på tv. Blir det Scooby-Doo igen tar jag självmant in som gäst på det uzbekiska fängelset. Grått eller inte.

Får inget gjort

Hej! Nu har A bara en semestervecka kvar och vad har vi fått gjort på vår Att-göra-lista? Jag har städat bilen. That´s it. Annars har vi enbart umgåtts med våra vänner, grillat, slappat, tittat ut över vår gräsmatta i sommarstugan, pratat om att vi borde klippa den, men inte gjort det, druckit vin, tittat ut över gräsmattan hemma i huset, pratat om att vi borde klippa den, men inte gjort det, grillat, umgåtts med vänner och druckit vin. Grillat. Åkt på utflykt. Ungefär så.

Man blir ju tokig! Vi har alltså haft en supersemester, men snart drar jobbet igång igen och då lär vi fortsätta titta på gräsmattorna som borde klippas, men inte för att vi grillar utan för att vi är för trötta för att göra något åt dem.

Så för ett par dagar sedan bestämdes att vi skulle tvätta stugan idag för att få den målad innan hösten. Då plötsligt kommer A på den briljanta idén att bjuda ut vänner till stugan "som får komma när de vill". Fördelen med det arrangemanget är väl att stugtvättningen kommer att gå i raketfart. För sedan ska grillen sättas på.

Härliga dagar vid stranden har vi haft...

...liksom roliga utflykter till High Chaparral och Uppsala...

....medan trädgården frodas hejvilt härhemma....

...men vi har i alla fall haft det superhärligt!

Att leva i nuet

Igår plockade jag in några rosor från trädgården. Så fina!

God morgon! Igår gjorde jag något förbjudet. ja, i min värld alltså. Något som jag också tyvärr gör väldigt ofta. Jag tänkte framåt. Jag stod i en heminredningsaffär och såg världens snyggaste grovflätade kuddfodral och då kom tanken: "Tänk vad snygg den blir i soffan i höst..." NEEEJ!

Varför i hela friden tänker man på hösten när det är två månaders sommar som ligger framför oss? Varför kan man inte njuta av det som är här och nu istället för att alltid tänka framåt? Jag tänker alltid framåt. Vad vi ska göra till helgen, vad vi ska göra på nästa års semester (japp, det har jag redan börjat planera), vad vi ska göra i jul. Vad jag ska ha för kuddar i soffan i höst, uppenbarligen.

Ja, jag har redan börjat planera min tillvaro som pensionär. Var vi ska bo, vad vi ska göra, rubbet. Där går väl ändå gränsen. Nej, idag ska jag bara leva i nuet. Men vad ska vi äta i kväll, tro?

Trötter

Gaaah! Idag har jag jobbat 12 timmar och det känns. Men imorgon har vi jullunch på jobbet och det ska bli så trevligt. Fredagar är ju bara så himla härliga! Alla, även de mest inbitna surkarten, är glada. Man känner det när man går i affären, ingen surar över långa köer utan verkar nöjda med att stå med sina fullpackade korgar och drömma om kvällens middag.

Jag hoppas kunna köpa hem lite hyacinter imorgon efter jobbet, den doften gör så mycket för julkänslan, tycker jag. Idag gick jag ut och åt lunch på egen hand på ett nytt supermysigt litet café som hade en blomkålssoppa to die for. Gillar ni att äta lunch ute själva? Jag tycker att det är jätteskönt för folk ringer mig jämt och ständigt på jobbet eller vill prata med mig, så att få en halvtimme när jag bara är för mig själv, är faktiskt inte så dumt. Efter den underbara lunchen smög jag in på Lindex och hittade jättefina grejer. Jag har fått en rabattkupong från Lindex med 50 procent rabatt på en damvara, så den hoppas jag kunna utnyttja. Sov gott, själv däckar jag om en kvart som en klubbad kamel!

Superfina doftljus för en riktigt bra peng. Winter apple heter doften, 99 kr/st Lindex.

Den här västen (Lindex) är faktiskt något av det snyggaste jag sett och jag gillar ändå inte kläder. Priset, 599 kr, känns alldeles för saftigt, men jag har ju en rabattkupong...

Julen frågor och svar

Jag gillar enkelt julpynt som mossa och apelsiner och vitt och rött.

Ljus under julen är extra viktigt för känslan.

Förra året fick vi tag i en jättefin gran och hade en härlig jul i vårt nyinköpta hus.

Jaha, nu är det fredag och då brukar jag bara krascha hemma i soffan med ett glas rött. Ingen inspirerande bloggning precis, därför blir det lite frågor och svar istället. Med jultema.

Vad är ditt sämsta julminne?
Julen 1987 var verkligen ingen höjdare. Min pappa hade dött under våren och första julen man tillbringar utan någon man älskar är väl aldrig bra.

Vad är ditt bästa julminne?
Alla jular sedan vi fick barn. Julen är ju barnens högtid och jag älskar att se deras förväntan och glädje innan tomten kommer. Första julen med vår son som då bara var 1,5 månad gammal var ju magisk. Han hade på sig en tomtedräkt och tomteluva och sade inte ett knäpp på hela kvällen utan låg bara och tittade storögt omkring sig. Han var väldigt tjock av amningen och liknade en liten julgris, minns jag. Sötaste julgrisen man kan tänka sig.

Sämsta jullåten?
Feliz Navidad. Jag ser framför mig en brunbränd, blonderad reseledare i hawaiiskjorta som har allsång med den här låten för stupfulla svenskar på en kanarisk grisfest. Gräslig låt. Noll julkänsla. Däremot mycket spykänsla.

Bästa jullåten?
"Oh helga natt" med Tommy Körberg. Den är magisk. Helst ska man höra den och titta upp på en stjärnklar himmel. Då behövs inget annat för att julkänslan ska vara total.

Julpynt som aldrig kommer över din tröskel?
Allt som är av plast och blinkar. Hur tänker folk som har blinkande feta plasttomtar och renar ute i trädgården? Julstjärnor köper jag heller aldrig för de dör bara jag tittar på dem. Nakna vissna kvistar  i fönstret lagom till lucia, är väl inte någon höjdare.

Godast på julbordet?
Ris a la malta. Men det har vi inte alltid på vårt julbord, tyvärr. I år ska vi åka på en julshow och sova på hotell och på det julbordet vet jag att det finns ris a la malta. Jag kommer att länsa skålen! Det måste vara saftsås till och helst stora apelsinbitar i.

Tråkigt julminne?
Julen då jag fött vår dotter 3 veckor tidigare. På julafton gjorde jag det man absolut inte ska göra. Jag vägde mig och sedan vägde sig A. Jag vägde två kilo mer än honom. Visst är julskinka gott men att veta att det är man själv som är julgrisen, det är ju inte så kul.

Så firas julen i år
Hos svägerskan i hennes nya lägenhet med våra respektive föräldrar. Vi har alltid knytkalas så att ingen behöver stå och svettas och laga all mat. Ja, eftersom jag och A knappt lagar mat så skulle det bli väldigt magra jular de år vi firar hemma hos oss. Mamma Scans köttbullar, köpeskinka och julmust, mer hade det inte blivit. Så hurra för knytkalaset!

Fastighetsaffärer

Oj, oj, oj, vad vi tänder ljus här hemma nu. Imorgon måste jag köpa fler för en fredagkväll utan levande ljus är ett big no no.

God kväll! Ja, här har vi haft en väldigt intressant kväll- och pratat fastighetsaffärer. Vi bjöd över grannarna som är likadana Hemnetknarkare som jag. Och åt kvällsmat och pratade hus och pratade hus och pratade lite mera om hus. Jag har ju en dröm om att starta ett eget fastighetsbolag och det är ju alltid kul att prata med folk som har samma idé. Men i den takten som vi tar oss framåt mot våra drömmar lär det inte bli några fastighetsbolag förrän det är dags att köpa en rullator, ha ha!

Det är svårt att våga ta språnget. Att säga- nu kör vi och vågar satsa på drömmen. Jag är nog alldeles för bekväm och vill nog hellre drömma än genomföra. Så därför ska jag nu återigen sätta mig och surfa på Hemnet och kika på hus och drömma om vilket jag skulle kunna köpa och hyra ut. Bara drömma.

Imorgon är det fredag. Det ska bli skönt att runda av den här veckan som har varit rätt stressig. Vi brukar alltid titta på "Doobidoo" på fredagkvällarna, Det är precis lagom fart på underhållningen när man är halvdöd och helst bara vill multna bort. Bäst är ju Sista minuten, då de medverkande ska gissa vilken låt som den andre sjunger på. Det är ju hur kul som helst! Så har ni inget att titta på imorgon kväll kan jag rekommendera Doobidoo.

Yes man!

Hej! Hoppas ni haft en bra måndag! Själv kan jag inte släppa en film som jag och Hemnetknarkaren såg i lördags kväll. Den hette "Yes man" med Jim Carrey i huvudrollen. Jag var inte så intresserad, men Hemnetknarkaren tyckte att den var bra så jag sade "ja". Och det ångrade jag inte! Vilken film! Vill du bli inspirerad och få en kick i livet, så se den.

Den handlade om att alltid säga ja istället för nej till saker. Idag handlar ju allt om att man minsann ska säga nej till saker. Man ska våga stå upp för sig själv och känna vad man själv vill. Och då vill i alla fall jag oftast säga nej. För att jag är för trött, för lat, för trött, för trött. Men egentligen ska man tänka tvärtom för man missar ju en massa saker om man alltid säger nej. Så jag ska säga ja. När jag inte säger nej. Då ska jag säga ja. I alla fall ibland.

Vädret var underbart i söndags när vi gick en promenad. Då sken solen, idag har jag inte sett den en enda sekund.

Lyxfällan-ångest

Första för i år!

Idag gjorde jag första julinköpet. Tre vita hyacinter. Ja, det är lite tidigt, men blommor är inte julpynt, så det är tillåtet så här tidigt. Nu ikväll såg jag på programmet "Lyxfällan" och man får ju sådan ångest av det programmet. Den här gången var det en ensamstående mamma i 25-årsåldern som hade en jättebra inkomst, men som shoppade upp allt och låg efter med hyran och elen.

Det är bloggarnas fel. Nej, det är klart att det inte är, men många bloggar visar upp en livsstil som är helt orimlig för 97 procent av svenska folket. Det shoppas dyra väskor, kläder och skor och köps resor för otroliga summor. Varje månad. Vad många unga nog inte förstår, ja, inte äldre heller, är att de kända bloggarna sällan betalar själva för varorna och resorna utan får dem gratis för att göra reklam för dem. Och då är det ju inte svårt att visa upp en exklusiv livsstil. Men att köpa nya kläder och väskor varje månad, det funkar inte på en medellön.

Själv shoppar jag väldigt lite nu jämfört med innan jag fick barn. Nu tänker jag alltid på hur shoppandet drabbar barnen. Om det jag vill köpa är så dyrt så det innebär att barnen måste avstå från något, då köper jag det inte. Visst är det roligt med fina saker, men inte bryr sig barnen om ifall jag har en Chanel-handväska. De vill hellre åka 20 gånger till McDonalds.

Samvaro

Höstsolen är underbar just nu. Jag har köpt ljung och nya krukor till ytterdörren. Bollkryssen såg förfärliga ut efter skyfallen den senaste tiden.

Oj, oj, här fejas det minsann! Ikväll har vi bjudit hit en annan familj som vi lärt känna lite sedan vi flyttade hit till vårt lilla samhälle för ett drygt år sedan. Vi känner inte särskilt många här på orten ännu, men det får det bli ändring på från och med nu. Så ikväll bjuder vi på lite kvällsmat och förhoppningsvis blir det trevliga samtal om allt möjligt.

Varför bjuder man inte hem folk lite oftare och varför bjuder man, när man väl gör det, bara hem folk på helgen? Det är ju jättetrevligt att träffas mitt i veckan. Jag kan svaret på det: man är för trött. Jag är heeelt färdig när jag har jobbat en hel dag och slänger mig i soffan med min Ipad. Men livet är inte till för att slösas bort i soffan. Och gör man som vi, köper allt färdigt, så är det ju egentligen inte så jobbigt, utan mest trevligt.

Ikväll ska vi också packa för vår Stockholms-tripp. Det ska bli helt underbart att åka iväg några dagar. Vi ses!

En annorlunda detalj...

Idag när jag kom hem upptäckte jag en annorlunda detalj i köket, och inget som jag hade lagt dit själv. På en av stolarna låg en klarblå, lite kantigt sydd stolsdyna. Det var 10-årige sonen som återigen tagit hem ett av sina slöjdalster.

Min mamma har behållit mängder av knepiga saker som jag har tillverkat under uppväxten. Vad sägs om en tavla hon har ramat in som ser ut som om någon kräkts spenat på den, en snidad häst, tjock som en boll och en sydd tavla med en svart blomma, även den inramad. "Varför i herrans namn har du det här framme?" har jag frågat och hon förstår inte alls vad jag menar. Det är ju JAG, hennes BARN som har gjort detta, strunt samma att den konstnärliga kvalitén är i höjd med ett par svampindränkta fotnaglar.

Det är först nu, när jag själv har barn som stolt bär hem egenhändigt producerade alster, som jag förstår hennes stolthet. Den klarblå dynan passar inte riktigt in färgmässigt i vårt hem, men den är ju sååå fin! Bara tanken på att sonen har kämpat och sytt och tänkt ut att jag ska få en present gör mig alldeles tårögd.

Han har dessutom snappat upp att jag gillar vitt. I julklapp fick jag ett egenhändigt snidat pennskrin, naturligtvis vitmålat, som nu pryder mitt skrivbord på jobbet. Det kommer jag aldrig att lämna ifrån mig.

Att bara vara en fru

Hade jag varit en hemmafru hade det här varit rummet jag tillbringat mest tid i här hemma. Och jag som inte ens vet hur man kokar potatis... Det hade blivit jobbiga kökstimmar.

Jag skrev ju för någon vecka sedan att jag knappt tittar på tv? Jo, tjena! Förutom Downton Abbey har jag nu hittat ett nytt program som jag inte kan slita mig från, och det är på köpet ett som jag skäms över- Svenska Hollywoodfruar. Igår satt dessutom lillan i soffan intill och jag tvingades sänka ljudet så att hon inte skulle höra alla dumheter som hoppade ur de botox-injicerade munnarna. 

Till exempel sade den ena frun: "Rosa är för flickor, blått är för pojkar. Feminister kan gömma sig i en grotthåla". Min dotter ska inte behöva ha bara rosa för att hon är tjej, hon ska kunna välja regnbågens alla färger, om hon vill. Och om inte feminister fanns så hade den där Hollywood-frun inte ens haft rätt att åka till Hollywood utan en mans tillåtelse.

Men det värsta i den här serien är ju fruarnas totala utseendefixering. Hur håret ser ut, hur överarmarna ser ut, hur pannan ser ut, det är det enda de bekymrar sig om. Och det beror ju på att de antingen, som Britt Ekland, lever på att vara en snygg skådis, hon blev ju inte Bond-brud för sina Hamlet-tolkningar, eller så lever de på att vara gifta och attraktiva för en rik man som försörjer dem. Och ska han vilja fortsätta försörja dem så är det bäst att de tillhandahåller det som han är intressserad av: nämligen att de är snygga. För när man hör deras konversationer inser man att deras män omöjligt kan ha valt dem för deras hjärnor. För de är obefintliga. 

Så är vardagen

Antingen får man räta upp kameran, eller så får man acceptera en sned bild....

Brukar man inte säga att om man rensar sin garderob och hittar kläder där som man inte använt på ett år, så ska man slänga dem, för man lär inte använda dem igen? Igår var en sådan "garderobsutrensningsupptäckt" för mig. Jag har det senaste året väntat på att vissa saker i mitt liv ska förändras, men igår, när jag satt i bilen hem så kände jag bara att nej, det kommer inte att förändras, det här är normalläget. Och då får man ju acceptera det, eller verkligen göra en förändring. Och jag har äntligen bestämt mig. Jag är nöjd. Det blir ingen livsförändring.

Idag händer det roliga grejer. Jag och sonen ska åka på en Rubiks kub-mässa och se en massa tävlingar bland världseliten i Rubiks kub. Sonen älskar att trixa med sin kub, så han är eld och lågor. Jag, som då är ofattbart trög, har aldrig ens lyckats får tre lika färger på en rad, så jag hänger bara med som sällskap. Att bara vi två åker beror på att A och svärfar äntligen ska sätta upp skyddande skivor för väggarna i vår källare. Den var ju isolerad förut, men i besiktningsprotokollet påpekades det att isoleringen var felaktigt gjord och måste bort. Men lite perforerade vita skivor är i alla fall snyggare än den råa betongen.

Regnet hänger  i luften och det är alldeles grådaskigt ute. Det blir en bra lördag att gå på mässa på.

Vackert

Jag har i egenskap av journalist besökt många arbetsplatser i mitt liv och mest synd tycker jag om de som arbetar så att de inte får något dagsljus. Jag vet inte hur många fönsterlösa fabriker jag blivit runtvisad i. Igår var ju en så otroligt vacker dag och jag lyckades faktiskt ta mig en lång härlig promenad på lunchen.

Folk undrar ofta hur det är att bo på Västkusten året om. "Jag förstår ju att det är fint på sommaren, men på vintern..." brukar de säga och rysa. Men Västkusten är ju vacker året om. Som igår, när jag slog mig ner på en bänk bara ett stenkast från havet och hade den här utsikten:

Igår kväll såg jag också andra delen av tv-serien "Djävulsserien" som handlar om medberoende på kanal 1. Det var ju så bra! Och man blev så sugen på att läsa Märta Tikkanens bok "Århundradets kärlekssaga". Nej, nu måste jag hoppa i kläderna och susa iväg till jobbet! 

Möte med en framtida stjärna

Den här spretiga ljusstaken var väl ändå sjukt fin? Mix Interiör, Lysekil.

Just nu är min absoluta favoritlåt "Slå mig hårt i ansiktet" (tryck på titeln så kommer du till Youtube-länken) med Thomas Stenström. Jag intervjuade honom för ett par år sedan när jag jobbade som nöjesredaktör på en tidning. Han var en kämpande musiker då och hade inte alls slagit igenom. Och jag vet att jag lyssnade på några av hans spår och tänkte: "Hoppas, hoppas att det går vägen för honom". För han var så otroligt trevlig och ödmjuk, en riktigt bra kille.

Och så nu, knappt tre år senare, så har han fått en jättehit! Då var det inga problem att få en intervju, jag minns att han till och med åkte från Stockholm till staden där vår tidning fanns för att jag skulle kunna göra den. Idag hade det nog varit jag som hade fått åka till Stockholm om det skulle bli något möte.

Jag har intervjuat mängder av artister och det ska sägas, nästan alla är faktiskt jättetrevliga och proffsiga. Särskilt det gamla gardet som Lasse Berghagen och Lill-Babs. Jag minns att Lill-Babs lagade fisk när jag intervjuade henne per telefon. Och det var inte tal om några tidsrestriktioner som vissa andra artister kan ha. Magnus Uggla gav 20 minuters intervjuer, Hur lätt är det att få ur någon något nytt som de inte berättat till leda förut under 20 minuter? Man hinner knappt presentera sig och ställa några trevande frågor, sedan är det över.

Med Thomas Stenström fick intervjun ta den tiden den tog. Jag minns att jag bjöd honom på fika (ja, tidningen betalade förstås). Han var otroligt tillmötesgående och både bilderna och intervjun blev jättebra. Vem jag har intervjuat idag? En VA-chef. Som pratade vattenledningar. Ja, så kan det gå här i världen. Vissa får hitar, andra får utreda avloppsmysterier.

Att ta det lugnt

Igår var det dags att byta ut de rosa somriga lampskärmarna mot mer vintevita i vardagsrummet.

Jag tog också bort de rosa kuddfodralen och bytte dem mot rentvättade vita. Blockljus ska inhandlas och ställas på ljusfatet som jag hittade undangömt i en låda.

Vilken härlig dag vi hade igår! Så varmt! Den var härlig rent innehållsmässigt också. Vi besökte en kompis som är livshotande sjuk. Vi har inte kunnat träffa honom på flera månader på grund av sjukdomen och det var jättetrevligt att få sitta och prata igen. Och det enda jag tänkte på när vi åkte därifrån, det var tacksamhet. Tacksamhet över den otroligt fina vård vi har i Sverige. Tacksamhet över att jag inte har mer problem än ett par jeans som sprack i sömmarna tidigare i veckan (hur är det möjligt när man bantar?) Tacksamhet över allt.

Vi har det så bra i Sverige. Jo, det har vi. Blir man dödssjuk finns det enormt avancerad vård att få ta del av, alldeles gratis. Månad efter månad. Man får hög ersättning från jobbet fastän man är sjuk (jo, 80 % av lönen, det är faktiskt högt). Man får behålla sitt jobb trots att man är sjuk. Allt detta hade förmodligen varit en omöjlighet i t ex det förlovade landet USA. Ibland behöver man komma i kontakt med skuggsidan av livet för att verkligen förstå, uppskatta och känna tacksamhet över att få bo i Sverige.

På kvällen lagade jag den enda pastarätt jag kan och vi såg på Toy Story 3 med lillan. Idag ska hon åka på utflykt med en kompis och jag och A har oceaner av tid att bara göra vad vi vill med. Känner jag oss rätt kommer vi att göra ingenting. Man kan passa på att känna sig tacksam över att man får lov att göra ingenting också. 

När något inte är vad det ska vara...

Finaste Buddhan. 

När jag var ute och kikade i affärer igår såg jag världens finaste lilla ljusstake i form av en Buddha. Problemet är att jag avskyr Buddha-figurer i inredningssammanhang. Om man inte är buddhist känns det faktiskt lite respektlöst att ha en Buddha på en byrå bara för att, liksom. Minns ni alla dessa vita, bugande madonnor som fanns i var och vartannat lantligt inrett hem för 4-5 år sedan? För mig är madonnor en katolsk grej, inte direkt en kristen och det känns faktiskt inte helt bra att ha en sak som är så oerhört djupt symboliskt laddad för många, hemma bara som en snygg pryl.

Men igår såg jag som sagt världens finaste lilla Buddha på Indiska och då började jag vackla. Den kostade bara 149 kr (nämen, usch, nu börjar jag prata om billigt i samma andetag som Buddha) och jag var såååå nära att ta med mig den hem. Men inköpsstoppet gäller även för Buddha. Hur tänker ni? Är det att vara överdrivet känslig att inte vilja ha en religiös symbol i hemmet om man själv inte har den religionen?

Så nöjd med mig själv!

Igår fyllde A år. Han fick John Grishams nyaste deckare och Kristian Gidlunds bok av mig.

Vi är alla bra på olika saker. Jag är bra på att hålla låda. Idag har jag hållit föredrag i 1,45 timme på engelska om fri press och hur media fungerar i Sverige. Jag höll föreläsningen för ett 25-tal palestinier, tunisier, jordanier och egyptier som deltog i en två veckor lång kurs i Sverige. Det gick så himla bra!

Jag är bra på att hålla föredrag och jag tycker att det är väldigt roligt. Men det var en massa ord som jag famlade efter på engelska, men om man bara är lite ödmjuk och tar sina misstag med en klackspark så brukar faktiskt publiken vara väldigt förstående. Jag visste inte ens vad min jobbtitel hette på engelska, men efter ett snabbt Google-sök fick jag fram "managing editor". Det låter ju bra.

Eftersom jag gruvat mig för att klara av engelskan, var jag så stolt över mig själv när publiken viftade med händerna i luften och ställde 10 000 frågor, skrattade och hängde med i allt jag sade. Även om jag fick rätt mycket kritik av en man. Han undrade om jag inte var orolig för att min man skulle lämna mig när jag ägnade mig åt att vara "managing editor" och inte åt att ta hand om barn och hem, ha ha!

Nu ska jag njuta av att jag, helt utan manus, klarat något som faktiskt var rätt svårt och att jag faktiskt hade roligt under upplevelsen. Det är kul att hålla låda!