Det nya huset: Bakom stängda dörrar

söndag 3 november 2013

Bakom stängda dörrar

Idag fyller sonen 10 år. Vi har precis varit och handlat allt till kalaset för vare sig jag eller A står en enda minut i köket om vi inte måste. Vi köpte till och med oss lunch hem från McDonalds. Revbensspjäll, potatissallad, tårtor, kaffebröd, ja, allt köper vi färdigt. Vi är pigga och utvilade när gästerna kommer och slipper stå och oroa oss för att vi ska ha saltat för mycket, glömt mjölet i tårtan, glömt smörja formen (har hänt mer än 10 gånger i det här hushållet) eller något annat obehagligt.

Därför är det märkligt att jag hyser en sådan förkärlek för att titta på matlagningsprogram. Största favoriten är förstås Ernst, men som god nummer två kommer Nigella Lawson. I somras kablades oerhört obehagliga bilder ut på henne när hon blev misshandlad av sin man under ett restaurangbesök. Han tog stryptag på henne, vred om hennes näsa (!!!) och hon satt och grät. Ingen gäst eller personal ingrep, däremot var någon påpasslig och fotade hela eländet. Det är till att vara modig.

Nigella har för mig varit den trygga kvinnan personifierad. Hon har lagat till fantastiska rätter med något enkelt hon har haft i kylen, varit gudomligt vacker och obrydd om sin vikt trots att hon väger mer än genomsnittskvinnan och verkat vara en sådan njutningsmänniska. Men bakom hennes stängda dörrar har uppenbarligen ett veritabelt helvete pågått. För om hennes man kunde misshandla henne helt öppet på en restaurang, vad gjorde han inte då mot henne när ingen såg?

Detta bevisar (tycker jag) återigen min tes: man vet aldrig hur någon annan människa har det, därför är det helt bortkastad tid att vara avundsjuk på andra människor. Därför skäms jag inte för att jag inte kan eller vill laga mat. Jag har många andra fördelar. Jag tänker dock ge er ett enkelt och gott recept som är billigt och förmodligen rätt fettsnålt om man fördelar ingredienserna rätt. Koka makaroner, lägg på en halv burk tonfisk i vatten och en klick creme fraiche. Färdigt!