En utomkroppslig upplevelse

Jag gillar verkligen vår hall. Vi målade allt vitt när vi flyttade in och det gör att den ser mycket större ut.

Jag åker alltid tidigt till jobbet på måndagarna för att det är så extremt mycket att göra då. Imorse åkte jag dit och slog på datorn. Skärmen var helt svart och död. Det är ALDRIG ett bra tecken om man är journalist. När sedan supporten började, efter 10 minuters felsökning, föreslå att jag skulle göra samma åtgärd igen som fem minuter tidigare, som inte funkade då, jag då vet man att det här blir en lååång och stressig dag.

Tre supportmänniskor var inkopplade i mina datorproblem och till slut fick en av dem åka 12 mil för att komma till mig och hjälpa till. Då visade det sig att man skulle kryssa i en ruta på skärmen, sedan funkade datorn klockrent. Gaaaah! Men det var väl mest pinsamt för supporten som inte tänkt på det här tidigare.

Stressen att hinna ikapp allt jobb när man ligger närmare två timmar efter schemat, ja, det blir som en nästan utomkroppslig upplevelse. Man hör inget, man ser inget, man är bara i en bubbla och glor på sina tangenter och önskar att man hade 30 fingrar så att man kunde skriva tre gånger så fort.

Sedan ringde sonen och ville att jag skulle kolla på hans fotbollsmatch eftersom A var sjuk. Åååh, vad det sved i mammahjärtat! Jag lovade förstås, mot bättre vetande, att komma. Naturligtvis strulade allt på jobbet in i sista sekund och jag blev sjukt sen och fick köra fruktansvärt fort för att hinna. Bara för att sladda in vid fotbollsplanen och upptäcka att matchen var inställd. Det andra laget dök aldrig upp. En sådan här dag är bara att vika ihop och kasta i papperskorgen och glömma. Det är först nu jag andas i normal takt och inte som en kanin på amfetamin. Nu ska jag strax hoppa i säng och försöka vila ut. Imorgon är en nya dag. Förhoppningsvis en bättre sådan.

En staty är vi värda

Snäckorna i fönstret är minnen från en dag på stranden i somras då lillan plockade dem.

Jag har en kompis som banne mig skulle ha en staty rest över sig (och nej, det är inte du Hemnetknarkaren, så dra in bröstet som jag vet vibrerar av stolthet i detta nu). Min kompis kämpar på med en jättejättejobbig situation och roddar barn och hus och allt praktiskt själv just nu- och jobbar heltid. Tyvärr bor jag alldeles för långt bort för att kunna vara till någon praktisk hjälp. "Men du skulle ha en egen staty. En dag när du kikar ut genom fönstret står den där i trädgården, egenhändigt ihopsnickrad av mig!" lovade jag idag.

Hon lät måttligt entusiastisk, det måste medges, men en staty är hon banne mig värd. Jag som knappt orkar smöra smör på ungarnas mackor vissa kvällar ("det är inte torrt utan smör, det är nyttigt"), blir alldeles yr av blotta tanken på att ta hand om en hel familj och hus och bil och jobb på egen hand.

Idag har jag tagit tag i hårdfläsket. Jag har promenerat som en galning, ätit fisk till lunch och bara tänkt på muffinsen i frysen, inte tagit fram dem. Jag skulle också ha en staty rest över mig. I hårdfläsk. Den skulle aldrig gå att få bort.

Att vilja men inte kunna

Vår plastmatta i trappan och hallgolvet skulle jag vilja byta ut.

Jag har alltid en massa planer för vad vi ska göra med vårt hus. "Vi borde lägga in nytt golv där, vi borde ha andra gardiner här och vi borde...." Men efter att ha ägnat 8 år åt att renovera vårt förra hus har jag inte alls lika stort behov av att genomföra förändringarna längre. Oftast tycker jag att det är väldigt skönt att bara sitta i vårt furufärgade uterum och dricka kaffe och prata med A.

Nu har vi två stora projekt som vi måste genomföra de närmaste åren- och de är inte billiga heller. I höst ska vi installera en ny kamin. Och i vår sommarstuga ska det dras in kommunalt vatten inom två år. Det här är investeringar sammanlagt på flera hundra tusen kronor. Man är enligt lag tvungen att dra in kommunalt vatten om kommunen kräver det, så det är ingen utgift man kommer undan. Vi visste detta när vi köpte vår stuga, men det känns ändå tråkigt att behöva lägga så mycket pengar på en vattenledning nere i jorden, som man inte ens ser.

Men vatten och värme måste man ju ha så man får se det som riktigt bra investeringar. Just nu sitter jag och surfar runt och kollar in fina kaminer. Vattenledningens design har jag ännu inte kommit till.

Nej, nej, nej!

Jag är väldigt sällan sjuk. Men nu, när vi ska åka iväg, så har jag förstås blivit sjuk. Ont i halsen och trött. Men vi ska åka ändå. Alvedon och vilja ska nog funka långt. Men är det inte typiskt? Jag har inte varit sjuk på, ja, minst ett år, och så preciiis nu när vi ska på semester, ja då blir jag det.

Vi har kikat på härliga restauranger och jag har bestämt mig för att köpa badkläder på plats för minst möjliga irritation. Europas största badland borde ju ha badkläder för alla möjliga kroppar.

Nu blir det the och Alvedon, dagens mest intagna livsmedel.

Snart säger vi bye bye till den här vyn...

Alla hjärtans dag

Här vill jag gärna ställa en bukett blommor imorgon, hör du det A?

Häromdagen så var förvirringen total på jobbet när det gällde vilken dag som var Alla hjärtans dag. Förmodligen ett sorgligt tecken. Uppvaktar ni på Alla hjärtans dag? Jag och A gör det. Tror jag. Någon av oss brukar i alla fall köpa något till den andre. Eller?

En gång för många år sedan fick jag ett anonymt kärleksbrev på Alla hjärtans dag. Det var faktiskt lite spännande. Ett par dagar. Tills det framkom att det var en kille jag kände, som jag hade beklagat mig för angående mitt torftiga romantiska leverne. Han hade skrivit det till mig för att "jag i alla fall skulle få någonting" på Alla hjärtans dag. Ja, det var ju en fin tanke i alla fall.
Ha en fin kväll!

När ha-begäret sätter in

          Det här skåpet köpte jag från P B Home.

                            Sköna tofflor som jag använder JÄMT nu när vädret är som det är

                               Mina fina nya ljusstakar.

För ett par dagar sedan pratade jag hus-köp med en bekant. Hon sade att det måste rassla till i magen för att hon ska kunna köpa ett hus. Det håller jag fullständigt med om. Men samma sak gäller när jag ska köpa möbler. När jag såg skåpet du ser på bilden här ovanför, då kittlade det dödsskönt i kistan, ha ha!

Det var dyrt, kostade ganska många tusenlappar, men jag samlade ihop varenda krona jag kunde hitta på sparkontot och gick till PB Home-butiken. "Nej, den är slut på lagret" sade personalen. Jag lovar, jag höll på att börja grina mitt inne i butiken. "Kan jag inte få köpa ert visningsexemplar då?" frågade jag förtvivlat och det fick jag!

Nu visade det sig ha små skavanker, bland annat ett par märken på skivan (inget som stör) så jag fick det flera tusen kronor billigare. Jag älskar det. Det finns bara ett annat skåp här hemma som fått det att säga spruttibangbang ännu mer i kroppen, men det visar jag en annan gång. Nu bär det av mot Ikea och den här gången är det kidsens tur att få handla, men inte min tur att betala.

Jämmer och dunder

Hua, vilket väder! Det blåser och regnar och är alldeles mörkt ute. Usch, någon vidare vinterkänsla kan jag då inte säga att jag har. Så här såg det ut när jag gick ut för att hämta tidningen vid 08.30-tiden i morse:

                                          Det vita i bilden är regn, inte snö, tyvärr.

Alla hus har ju vissa brister. I vårt förra hus hade vi ett rätt litet kök och nu när vi köpte ett nytt kände jag att jag ville ha ett stort kök. Det har jag nu fått. Däremot har det här huset precis och tyvärr, samma brist som vårt förra, nämligen en liiiiiten hall. Vad kan den vara i yta? 1,8 kvadratmeter? En normal människa i vikt och omfång får plats, men inte fler. Så varje gång vi ska in och ut ur huset hela familjen så ser det ut som sillarnas krig i en sillburk.

                                                             
                                                             Sååå trångt och litet.

"Sluta stå på min skor! Jag vill inte gärna ha din rumpa i min näsa, kan du flytta på dig? Vart då? Jamen gå ut barn så att vi får plats att få på oss skorna!" Ja, så låter det om en dryg timme då vi ska åka och köpa de sista julklapparna. Och det lär väl låta så i affärerna också med de horder av människor, som precis som vi, jagar de sista presenterna.

Ha en härlig lördag så hörs vi lite senare! Nu ska jag ut i hallen och se till att få bästa, och enda, platsen så att jag kommer helskinnad ut.

Skrattretande ord

                                                 Är det här ett hus i mörker?

Vi som bloggar vet ju att det finns statistik på Blogger om vilka sökord på t ex Google som gjort att folk har hamnat på ens blogg. De orden är ju ofta sjukt roliga. Vet ni att folk som sökt på "Hus i mörker" hamnat på min blogg? What the f...k! Jag som målar allt vitt och bara köper vita grejer. Där fick jag, liksom!

Andra sökord som lett folk till min blogg är: "Kökskakel med motiv". Jag har skrivit om kaklet i vårt badrum som har motiv, men kökskakel? Den som sökte på det och kom in på min blogg blev nog besviken. Något jag blev nöjd med var ändå att bloggen lockat till sig en person som sökt på orden "vackraste vita". Det får uppväga "hus i mörker". What the f...MITT HUS LIGGER INTE I MÖRKER, HÖR DU DET GOOGLE??!!

Rolig resa

                        Så här soligt var det för ett par dagar sedan. Idag kom snön. Burr!

              Nödlösning med gamla krukor i hallfönstret tills jag hittar det jag verkligen vill ha.

Jag är glad som ett barn på julafton för imorgon ska jag få åka iväg på en liten resa. Väldigt liten. Knappt en resa alls, om jag tänker efter. Men som småbarnsmor och heltidsarbetande är man glad för varje avbrott i vardagen man kan få. Jag ska göra ett reportage om en dagskryssning. Få träffa kaptenen och se mig omkring överallt på fartyget. Prata med passagerarna och skildra vad som händer ombord. Jag har faktiskt världens bästa jobb.

Hade jag inte blivit journalist hade jag velat bli fastighetsmäklare. Tänk att få komma in en massa fina hus och se hur folk inreder. Ja, tyvärr skulle man ju tvingas in i en massa mögelluktande, heltäckningsmattevrak till hus också förstås. Men jag tycker ändå att det verkar vara ett otroligt roligt jobb.

Dessutom får man nog se mycket av den mänskliga naturen. Som när vi skulle köpa vår sommarstuga. Det var mer spänt vid bordet när vi skulle skriva kontrakt än när en Dobberman ser en kattunge utanför sin hundkoja. Vi ville pruta på priset eftersom det inte fanns vattenprover från husets brunn och vi visste inte om det gick att dricka. Säljaren ville förstås ha ut så mycket som möjligt för huset. Då var det nog inte så roligt att vara mäklare, tror jag. Men vi avgick med segern. Det är jag glad för idag, för vattnet var inte bra, visade vattenprover och om några år ska vi installera kommunalt vatten. Och det är definitivt inte gratis.

Rikedom

                                        Snart börjar pyntandet. Härligt!

I helgen satt jag och ett par kompisar och pratade om att ha råd. Eller rättare sagt hur alla andra verkar ha råd med så mycket. En villa för 4 miljoner kronor är inget ovanligt att folk äger i till exempel Göteborg. Utlandsresor, BMW:s och Odd Molly-kläder därtill. Sedan kom vi in på att vi kanske skulle semestra ihop.

Ena kompisen mumlade något om ett stort trerums-tält. Ja, där går då gränsen för min del. Må hända kan jag inte köpa en fyra miljoners-villa, men semestra i ett tält, det lär inte hända. Att ligga i antingen ett kokhett tält med myggorna surrandes runt ansiktet hela natten eller ligga och huttra och känna sig som en nedfryst falukorv inlindad i en sovsäck, nej, det lockar inte. Hotell eller campingstuga, något annat kommer inte på fråga. Och med ett så oekonomiskt sinne lär jag aldrig bli miljonär.

I helgen ska jag gå ut och rycka upp några smågranar och sätta i glasburkar med vatten. Det är så fint och juligt, passar bra nu när advent närmar sig. Gratis är det också. Snålar jag bara 30-40 år till kanske jag kan köpa en friggebod som tillhör en fyra miljonersvilla. Det blir något att se fram emot.

Konsten att sätta upp tavlor

Imorse fick vi fart här i huset. A skanderade att det skulle sättas upp tavlor. Jag muttrade att jag inte vill sätta upp vilken skit som helst på väggarna, men då fiskade han upp fina foton med ram som föreställde barnen ur en flyttkartong och de fotona måste ju bara sättas upp.

                                 Gardin har satts upp i hallfönstret. 49 kr från Gekås.

         Ja, söta drömmar kan man ju drömma om efter den här taveluppsättnings-pärsen.

Tre i rad skulle sättas upp ovanför tv:n. Barnen lekte (skrek!) en meter från oss, A hade en hammare av gummi (kändes det som) och ramarna hängde snett (tyckte jag). A tyckte att de hängde rakt. Det slutade med att alla skrek på alla. Efter en timmes (kändes det som) hårt slit (tyckte A) som bestod av bankande, svärande, skrikande och utdragning av spikar så satt till slut alla foton uppe. Fint blev det. Nu ska bara resten av tavlorna upp. Lär inte hända i brådrasket.

Det tröga helvetet

                 Jag tycker att trappan i vårt hus är så vacker. De kunde minsann snickra förr.

              Fin blomsteruppsättning som jag fick av min kompis Hemnetknarkaren idag.

Ni har väl hört radioreklamen om mannen som klipper gräsmattan och säger: "Jag älskar verkligen att dra det där tröga helvetet fram och tillbaka över gräsmattan i stekhet sol, farm och tillbaka, fram och tillbaka..."

Ja, så har jag haft det idag. Gräsmattan vid vårt nya hus har nog inte blivit klippt på två månader- minst. Så jag drog ut vårt häcklefjäll till gräsklippare ur garaget, startade och- HERRE DU MIN SKAPARE! Att dra den gräsklipparen, icke självgående, över 12-15 centimeter långt gräs- det var som att försöka klippa gräset i den Bolivianska djungeln.

Jag tryckte på så hårt, att plötsligt gick handtaget sönder, och jag var så upptäckt med att trycka det där tröga helvetet genom djungeln, att jag inte ens märkte det förrän handaget började vika sig eftersom en mutter ramlat av.

Nu får jag vila upp mig till våren innan nästa tur i djungeln ska köras. Tur det.

Härliga lördag

Inre hallen är väldigt stor. Men det är i yttre hallen (skymtar vid dörren) alla kläder ska trängas.

                              Min älskade nya spegel har äntligen kommit på plats.

                              Ljuslyktor i fönstret (från PB Home) lyser upp i höstmörkret.

Imorse åkte jag iväg i regnet och jobbade några timmar. Ja, det regnar fortfarande, men en trevlig överraskning när jag kom hem nyss, var att svärföräldrarna har varit här med en liten fin cyklamen och- pepparkakor! Kaffe och pepparkakor är så gott så nu har jag redan hunnit sätta i mig ett helt lass. A och svärfar har satt upp en taklampa ovanför matsalsbordet och...ja, det här börjar alltmer likna ett hem.

Ikväll ska jag och lillan på 40-årsfest hos min allra äldsta vän och det känns stort. Vi har varit vänner i 33 år. Och jag tror att vi kommer att vara det till den dag någon av oss dör. Sådana vänner är fantastiska att ha. Hoppas ni får en härlig lördag- det ska jag ha!