Den värsta början

Kvällarna är ljuvliga just nu, men huu så kallt det är på morgnarna. Då känns det att det är höst!

Ni kan bara inte tro en sådan mardrömsstart jag hade på min dag idag. Jag skulle gå upp 05.00 för att vara på jobbet kl. 07.00 för att vara med i en radiointervju. Men eftersom det var valdag hade jag jobbat till efter midnatt och kraschade sedan i säng. Vilket fick till följd att jag försov mig och vaknade inte förrän klockan var just 07.00, då jag skulle vara med i radio.

Jag for ur sängen, på med kläderna, in i badrummet, borsta tänderna, på med ett par sandaler på fötterna och sedan köra till jobbet i alldeles för hög fart. Jag lovar, det tog knappt 3,5 minuter från det att huvudet lämnade kudden tills det satt i bilen. Som tur var stod radiokillen kvar, så vi kunde göra intervjun när jag kom fram. Men jag hann inte sminka mig eller kamma svintorufset, så när han skulle fota mig sade han: "Ööööh...ja...ja, jag tar bilden en liten bit ifrån". Jag såg troligen ut som en fullständig dåre med håret på ända, ögonen alldeles uppspärrade av stress och flåsande som en blåsbälg.

Ja, så började min dag. Er kan omöjligt ha börjat sämre.

En fin komplimang

Bollkryssen blommar för fullt. Men snart är det dags för lite ljung istället.

Vårt hus sett från baksidan. Det blommar fortfarande i trädgården.

Vårt underbara uterum där vi sitter så ofta vi kan.

Igår eftermiddag skulle vi först lämna av barnen innan vi åkte till festen. När jag spände fast lillan i baksätet tittade hon på mig och sade: "Men mamma, du är ju alldeles rufsig i håret (ja, jag sade ju det, penntroll). Men då grep sonen in till mitt försvar och sade till henne: "Jamen det ska se ut sådär. Det är fint." Han kommer att få flickorna på fall i långa rader med den känslan för psykologi.

Sedan sprang jag in på en restaurang för att köpa ett presentkort till födelsedagsbarnet. Jag hittade en spegel i ett hörn och försökte platta till svinto-rufset så gott det gick. Då stod en ung kille bakom mig och när jag vände mig för att gå sade han efter mig: "Du, det ser bra ut". Ha, ha, han visste vad jag behövde höra!

Festen blev väldigt lyckad med många trevliga gäster. Men vilket drinkbord de hade dukat upp! Det stod määäängder av whiskyflaskor, bag-in-box-viner och till och med vodka i bag-in-box, som passande nog hette Jelzin-vodka. Tur att jag körde, för jag hade INTE velat vakna upp med Jelzin-vodka i magen och förmodligen över hela toagolvet idag.

Nu är jag ensam hemma fram till i eftermiddag. Barnen är hos sina mor- och farföräldrar och A jobbar. Det enda som hörs är diskmaskinen. Vad jag ska hitta på? Städa kaninburar och gå en långpromenad. Nu finns inga ursäkter!

Ett bra beslut

Fredagsfeeling it is! Så här ser det ut imorgon kväll i vårt uterum. 

Om två veckor är det 1 år sedan vi flyttade in i vårt nya hus. Det var verkligen ett bra beslut att flytta 6 mil. För alla. Jag har fått halverad resväg till jobbet, 1,20 timmes resväg enkel väg är ju gaaalet! Hur orkade jag hålla på och sitta i bilen tre timmar om dagen under nio månaders tid utan att få rascha?

Barnen har fått en massa kompisar och börjat med idrott, vi har fått ett underbart hus. Jag hörde en debatt idag på tv:n om att ungdomar flyr landsbygden och att det ses som ett problem. Men jag tror att allt fler i framtiden kommer att göra som vi. Flytta till ett mindre samhälle där huspriserna är humana och där man känner sina grannar. Folk kommer helt enkelt inte ha råd att bo i storstäder, det blir för dyrt. Man längtar efter ett mindre sammanhang.

Imorgon är det fredag, hurra! Det är så underbart väder så vi sitter fortfarande i uterummet på fredagkvällarna, spelar musik, pratar och bara njuter av att helgen startat. Jag får helt enkelt snart hoppa i säng så att det snart blir fredag. Ju förr desto bättre!

Att upptäcka en ny värld

                             Vårt fina nya hus! Jag kan knappt se mig mätt på det.

                                Klängrosorna blommar fortfarande trots Oktoberfrosten.

                                             Saker uppställda i väntan på placering.

Hela den här veckan är jag ledig för att greja i huset. Idag åkte jag och färgade håret och fick mig lite upplysningar om samhället vi flyttat till. Hos frisören får man höra allt som är värt att veta. Precis när hon hade lagt i färgen i håret ringde mobilen. Det var lillans fröken som berättade att den lilla var dålig i magen. Varför kommer sådana samtal alltid när man verkligen inte bara kan rusa iväg? Springa med mörkbrunt klet i hela håret längs torget, med skyddsförklädet fladdrande efter mig, då hade jag gjort mig känd på nolltid.

Lillan och jag åkte hem så fort jag var färdig och hade tjejmys med nyponsoppa och mariekex. Under hela kvällen har sedan  jag och A farit runt med hammare och skruvmejslar och satt upp gardiner, nyckelskåp och en lampa. Jag hoppas bara att ingen hörde oss när den sistnämnda skulle upp. Det lät så här: "Stoppa in den i hålet nu då...nej, inte så snabbt, ta det försiktigt annars går den aldrig in...lite till, lite till, nej, nej nu hoppade den ur!" Lampan kom upp till slut, med hjälp av sytråd och en ängels tålamod från A:s sida. Imorgon ska jag på shoppingrunda!

En tillvaro i paradiset

                                         Så här ser vardagsrummet ut just nu. Lite kalt.

                                                      En riktig diskmedelsbomb! Isch!!

                                                 Här i uterummet njöt vi första kvällen

Nu är jag tillbaka från internetskuggan! Vi har haft problem att få vårt internet att funka i nya huset, men idag fick vi ordning på det. I lördags flyttade vi in i vårt nya hus och jag skulle inte kunna vara lyckligare! Det är så fint!

Eller, ja, det blir nog det när vi får bort skruvdragare, mattor som ligger huller om buller, tusen ouppsatta tavlor och allt annat som vi ännu inte hunnit packa upp.

När vi hade flyttat in i lördags kände jag plötsligt på seneftermiddagen att nej, nu får det vara nog med kånkande och bärande. Jag och A hällde upp varsitt glas rött, tände vårt doftljus och satte oss i uterummet och bara tittade på varandra. Vi klarade det! Vi gjorde det faktiskt! Vi sålde vårt fina hus och flyttade till en helt ny kommun där vi inte känner en enda människa och nu trivs vi redan så bra! Bara att stiga upp klockan sju på morgonen ( i vanliga fall har jag redan kört en timme då och har fortfarande 20 minuter kvar innan jag är framme på jobbet), sätta barnen i bilen och vara på skolan efter tre minuters bilkörning är ju fantastiskt.

Men en sak är jag besviken över: doftljuset (ska dofta mörk vanilj) från Lilla Bruket. Hua! Det luktar som om man har satt eld på diskmedel varje gång man tänder det. Brukar de ljusen lukta så eller har jag fått tag i ett dåligt exemplar bara?

En tuff grabb

Dottern och sonen har börjat rida på ridskola. Sonen, som är 9 år, fick världens största häst, stor som Gibraltarklippan. Men hästen var halvdöd och han heltänd så det blev en riktigt lyckad kombination. Idag såg jag hur han tryckte på med skänklarna ett par extra gånger så att Gibraltarklippan började trava några steg. Han tittade på mig och log belåtet efteråt. Jag som haft egen häst i flera år innan jag fick barn håller nu tummarna för att intresset håller i sig, för jag vill bli ponnymamma! Tänk vad kul om jag och barnen skulle kunna ha en häst tillsammans om några år!

Killar brukar ju sällan tycka att det är särskilt tufft att rida, men egentligen finns det ju ingen mer macho sport. Att styra en 600 kilo tung häst över till exempel ett hinder i full galopp, det är inget för den nervsvage. Jag försöker att tala om det för sonen och hittills så är han övertygad om att han är en tuff cowboy och Gibraltarklippan hans cowboyhäst.

Jag visar lite fler bilder från huset. ikväll lägger jag ut en annons på vår Wilmasäng på Blocket. Riktigt tråkigt, men sonen ska få det stora sovrummet och sängen får inte plats i de andra rummen. Gaaaah!

                       Ja, ni ser vad mycket buskar och rabatter det är överallt. Bort!

                                             Jag gillar originalskyddet för elementet.

                                              Det här rummet blir 6-åriga dotterns rum.

Sonen får jättesovrummet med balkong. I mitten ska han ha ett minibiljardbord. Kolla alla garderober!

                   Det här blir vårt sovrum. Någon Wilmasäng får INTE plats. (Buuuäää!)

                                                            Ja, ni ser, en riktig djungel.

       Uterummet har jättefina uppdragbara "gardiner" i taket som utestänger alltför starkt solsken.

Åh, vad jag längtar tills vi kan flytta in! Jag räknar dagarna....

Nu är det nya huset vårt!

            Huset har en helt fantastisk trädgård (hur ska vi kunna sköta den?)och är helt inbäddat i grönska.

             Huset har ett fint växthus. Vi får se om jag lyckas ta mig i kragen och odla något där.

I eftermiddags skrev vi på de sista köpekontrakten, fick nycklarna och åkte hem till vårt nya hus! Det är så fint! Vi kunde inte vara lyckligare!
Barnen började genast leka med grannbarnen och vi presenterade oss för föräldrarna. Vi fick veta lite om området och orten, medan barnen hoppade studsmatta och lekte kurragömma tillsammans.

Nej, allt i huset är definitivt inte som jag vill ha det. Men känslan, den är oslagbar. Det är ett så hemtrevligt hus. Ett hus att komma hem till efter en jobbdag och bara trivas i. I slutet av veckan börjar hantverkarna måla och tapetsera och sista helgen i september går sista flyttlasset.

Följ med på en rundtur!

                                                                   Välkommen in!

                        Stor och luftig hall med knarrande golv. Här ska målas och tapetseras vitt.

                Stort L-format vardagsrum. Fina småfönster till höger och vackert elementskydd.

                   I kaminen ska vi elda när det blir kallt i vinter. Parketten är jättefin, ser nästan ny ut.

                                                      Köket har en orenoverad del....

...och en renoverad del. Fönstren är så fina så jag funderar på att skippa gardiner. Utanför ligger uterummet.

 Badrummet är fräscht, även om jag själv inte skulle ha valt klarblått kakel. Men mamma gillade det!

Trädgården är fantastiskt fin, men vi måste ta bort hälften av alla rabatter. Att sköta dem blir för jobbigt.

Imorgon blir det fler bilder. Visst var det fint?

Nu börjar det hända saker!

                   
                      Vackra Örekilsälven, berömd för sitt laxfiske, rinner genom Munkedal.

Idag var jag med en målare i vårt nya hus för att visa vad som behöver målas om och tapetseras. Han ska ge en offert om några dagar. Vi har anlitat oändliga mängder hantverkare under de åtta år vi har renoverat vårt nuvarande hus. De vi har anlitat fler gånger i rad har alltid varit de som är trevliga. Det låter väldigt självklart, men många snickare och andra hantverkare verkar inte ha ens den mest grundläggande insikt i hur man beter sig.

Flera gånger har hantverkare jag haft hemma, för att ge en offert på jobb, stått och hummat och muttrat och nätt och jämt svarat på tilltal. Jag vill känna förtroende för den person vi släpper in i vårt hus, jag vill inte ha någon där som är sur och grinig och helst verkar vilja vara någon annanstans.

Ikväll blir det grillfest i stugan med släkten och imorgon kväll ska jag förstås bänka mig framför svenska damlandslaget. De knäckte Finland lätt som en kvist i en bastu i senaste matchen och spelade helt makalöst bra. Ska bli väldigt kul att se om de kan mala ner Italien till en parmesanost lika snabbt. Heja Sverige!

                                                  Entrén till vårt nya hus.

               En fantastisk klätterros var i full blom i trädgården till vårt nya hus...

                                    ...liksom den här otroligt vackra blekrosa klematisen.

Att välja lugnet

När jag var 20 år var jag helt övertygad om att jag skulle bo i Stockholm hela livet. Jag hade en pojkvän där och älskade staden, pulsen, alla nätter på klubbarna. Så fort jag åkte tillbaka till den mindre ort jag kom ifrån, fnös jag föraktfullt: "Jag förstår inte hur folk kan välja att bosätta sig i sådana här hålor. Jag skulle dööö!"

Idag, 20 år senare förstår jag inte hur folk kan bosätta sig i storstäder. Jag skulle dö. Nej, skämt åsido, alla orter har sin charm, men jag har blivit mer och mer fäst vid det lugnare livet, ju äldre jag blivit. Jag har ett stressigt yrkesliv och blotta tanken på att dessutom bo i en stressig miljö, nej, det skulle jag inte orka med.

Vi har nu köpt hus på en precis lika liten ort som jag en gång växte upp i. Det finns matvaruaffärer, konditori, Systembolag, apotek, Folkets Hus, pizzeria, frisör och någon klädaffär. Allt man behöver. Orten heter Munkedal.

                                        Den gamla stenbron i Munkedal är jättefin. Byggd 1818.

                       Foss kyrka i Munkedal ligger vackert inbäddad i grönskan.

Landskapet känns inte så Bohuslänskt runt orten, det är väldigt frodigt och grönt och påminner mer om mitt favoritland, England. När jag åker över stenbron så känns det nästan som en by i tv-serien Morden i Midsomer, men något mord hoppas jag verkligen inte ska ske där.

Att vända tillbaka till det enkla, lilla livet tror jag att många gör när de blir äldre och får barn. Man vill ge sina barn den trygghet man själv kände när man växte upp. Dessutom kommer jag att spara 10 mil i restid varje dag till jobbet, 200 mil i månaden. Sammanlagt kommer jag att spara 35 000-40 000 kronor i bensinkostnader per år, det är en resa till Mallis för hela familjen!

Det nya huset

            Så här ser vårt nya hus ut! Men den prunkande trädgårdens skötsel gör mig redan orolig...

   
                                              Huset har ett helt fantastiskt uterum.

Ja, så här ser alltså det nya huset ut. Byggt i början av 30-talet, gult och vitt och otroligt mysigt. Jag vill inte visa upp det mer än så här, eftersom de ursprungliga ägarna fortfarande bor där. Vi var och hälsade på idag tillsammans med våra barn och våra föräldrar och alla blev förtjusta. Det är en så hemtrevlig känsla i huset. En sådan känsla som vissa hus inte har, i alla fall inte för mig, hur mycket man än renoverar dem. Och andra hus kan se ut som kriget, men man vet ändå att de har det där lilla extra.

Vi ska renovera en del, tapetsera om de flesta rummen och måla väggpaneler vita (ja, Flüggers råvit). Men sedan ska vi bara bo in oss och ta det lugnt. Just nu är det så mycket att tänka på och jag vill inte ta några förhastade beslut när det gäller golv och kök.

Som sagt, trädgården är fantastisk, men den ger mig redan både magknip och huvudvärk. Det är så mycket blomsterprakt, buskar, träd och gud vet vad, så det började nästan svartna för ögonen på mig när jag gick omkring där idag. Att sköta om allt det, det vet jag redan att jag inte är rätt person att göra.

Annars känns allt jättebra. Det här huset har precis allt vi ville ha- och lite mer. Det känns som det perfekta huset att fira jul i.

Imorgon åker vi på utflykt till ett ställe jag verkligen inte skulle ha något emot att bo på. Bilder kommer!