Den bästa stunden på dagen...
Funderar ni över ert livspussel ibland? Jag funderar över mitt. Ofta. Jag har valt att göra vad man brukar kalla karriär. Jag har mitt absoluta drömjobb och älskar varenda sekund jag är på jobbet. Jag är arbetsledare och har stort inflytande över min arbetsplats. Men ingenting är gratis och det jag betalar för att få ingå i den här ekvationen, är min tid. Min tid med mina barn. Och när man har barn är tid ett dyrt betalningsmedel.
Jag åker till jobbet innan de vaknar och kommer hem efter att de har ätit middag. Jag bilpendlar 1,5 timma om dagen och är i princip aldrig hemma med dem när de är sjuka. Jag är sällan på föräldramöten eller kvartssamtal, för då jobbar jag. A hämtar och lämnar från fritids och lagar nästan all mat, klär dem, kollar läxor, duschar dem, packar utflyktslådor. Jag hinner inte, för jag jobbar.
För några veckor sedan träffade jag en bekant som också är chef och jag berättade att jag ibland tyckte att min situation var jobbig. Tyvärr fick jag inte alls det svar jag hade hoppats på. Istället sade han: "Jag jobbar 12-15 timmar om dagen, för det ingår i min tjänst. Klarar du inte det ska du nog inte vara chef." Där någonstans fick jag nog. För jag tycker inte att det är ett tecken på att man är en bra chef för att man jobbar många timmar.
Tvärtom, det är väl ett tecken på att man inte klarar av att disponera sin arbetstid på rätt sätt om man måste jobba 12 timmar om dagen. Och vad är det för samhälle vi får när folk bara hinner äta, sova och jobba? Vad blir man för sorts chef då? Nu har jag börjat ta ut komptimmar då och då och den tiden lägger jag på mina barn. Vi åker och fiskar till exempel. Och ibland måste man helt enkelt få lukta lite fisk för att kunna vara en bra mamma, en bra människa och en bra arbetskamrat. Och för att kunna vara en bra chef.
