Hade jag varit en hemmafru hade det här varit rummet jag tillbringat mest tid i här hemma. Och jag som inte ens vet hur man kokar potatis... Det hade blivit jobbiga kökstimmar.
Jag skrev ju för någon vecka sedan att jag knappt tittar på tv? Jo, tjena! Förutom Downton Abbey har jag nu hittat ett nytt program som jag inte kan slita mig från, och det är på köpet ett som jag skäms över- Svenska Hollywoodfruar. Igår satt dessutom lillan i soffan intill och jag tvingades sänka ljudet så att hon inte skulle höra alla dumheter som hoppade ur de botox-injicerade munnarna.
Till exempel sade den ena frun: "Rosa är för flickor, blått är för pojkar. Feminister kan gömma sig i en grotthåla". Min dotter ska inte behöva ha bara rosa för att hon är tjej, hon ska kunna välja regnbågens alla färger, om hon vill. Och om inte feminister fanns så hade den där Hollywood-frun inte ens haft rätt att åka till Hollywood utan en mans tillåtelse.
Men det värsta i den här serien är ju fruarnas totala utseendefixering. Hur håret ser ut, hur överarmarna ser ut, hur pannan ser ut, det är det enda de bekymrar sig om. Och det beror ju på att de antingen, som Britt Ekland, lever på att vara en snygg skådis, hon blev ju inte Bond-brud för sina Hamlet-tolkningar, eller så lever de på att vara gifta och attraktiva för en rik man som försörjer dem. Och ska han vilja fortsätta försörja dem så är det bäst att de tillhandahåller det som han är intressserad av: nämligen att de är snygga. För när man hör deras konversationer inser man att deras män omöjligt kan ha valt dem för deras hjärnor. För de är obefintliga.
Ha ha, vilket bra slut du fick till där! Klockrent.
SvaraRadera