En staty är vi värda

Snäckorna i fönstret är minnen från en dag på stranden i somras då lillan plockade dem.

Jag har en kompis som banne mig skulle ha en staty rest över sig (och nej, det är inte du Hemnetknarkaren, så dra in bröstet som jag vet vibrerar av stolthet i detta nu). Min kompis kämpar på med en jättejättejobbig situation och roddar barn och hus och allt praktiskt själv just nu- och jobbar heltid. Tyvärr bor jag alldeles för långt bort för att kunna vara till någon praktisk hjälp. "Men du skulle ha en egen staty. En dag när du kikar ut genom fönstret står den där i trädgården, egenhändigt ihopsnickrad av mig!" lovade jag idag.

Hon lät måttligt entusiastisk, det måste medges, men en staty är hon banne mig värd. Jag som knappt orkar smöra smör på ungarnas mackor vissa kvällar ("det är inte torrt utan smör, det är nyttigt"), blir alldeles yr av blotta tanken på att ta hand om en hel familj och hus och bil och jobb på egen hand.

Idag har jag tagit tag i hårdfläsket. Jag har promenerat som en galning, ätit fisk till lunch och bara tänkt på muffinsen i frysen, inte tagit fram dem. Jag skulle också ha en staty rest över mig. I hårdfläsk. Den skulle aldrig gå att få bort.