Känna att man lever

               Fick ta av de vita stolsöverdragen innan drabbningen. Blev lyckad fest!

Phuuuff, ikväll har jag minsann fått känna att jag lever! Sonen har haft sitt 10-årskalas och det har varit limbo, dansstopp, tacos, tårtätning, visklek, kurragömma, hårdrock...ja, nu känner jag mig som en urkramad vindruva, torkad i en ugn tills den helt har pulvriserats. Om tre veckor är det dotterns tur som ska ha sitt 6-årskalas. Gud, skona mig och låt mig falla i koma innan dess.

Nej då, kalaset var väldigt lyckat. Nu sitter A och sonen och kollar på Thor. Vi ska gå och kika på Thor 2 imorgon tillsammans med några kompisar, ska bli så trevligt! I helgen BORDE vi också försöka göra något åt vår mentalcell (sovrummet), känner snart att jag vill krypa in i en tvångströja när jag lägger mig i sängen på kvällen för att det är så kalt och cell-liknande. Men jag vet hur det blir. Jag och A kommer att mumla, titta på hammaren och gardinerna, mumla, dricka kaffe, äta pepparkakor och istället sitta och prata om vad vi ska göra på semestern. Hopplösa fall.