Så ont i hjärtat

Idag höll det på att inträffa en fruktansvärd olycka. Jag får ont i hjärtat av ångest bara jag tänker på det. Vi åkte till det nya huset tillsammans med svärfar för att greja och packa upp flyttlådor. Med oss var femåriga dottern. När jag står i köket hör jag plötsligt ett skrik från svärfar i vardagsrummet.

Jag springer dit och ser hur han håller upp ett vitrinskåp som håller på att välta över dottern som står framför! Jag föser undan dottern och hon märkte antagligen av våra reaktioner att något fruktansvärt höll på att hända för hon grät oavbrutet i tio minuter- minst- och hängde fast kring min hals som en liten apunge och vägrade släppa taget.

Hon hade gått fram för att öppna skåpet, men dörrarna var tröga och när hon ryckte i dem tippade det framåt ( lätt Ikea-modell). Som tur var stod hennes farfar två meter bort och hann se vad som höll på att ske och kunde slänga sig fram och ta emot skåpet innan olyckan var ett faktum. Men tänk om han inte hade stått där? Då hade jag förlorat en av de två människorna som betyder allra mest för mig här i världen. Hela eftermiddagen har ett mantra rullat i huvudet på mig: "Tänk om hennes farfar inte funnits där, tänk om hennes  farfar inte funnits där, tänk om hennes farfar inte funnits där..."

Nu är skåpen fast förankrade i väggen och kan aldrig välta igen. En annan tråkig sak har också hänt idag, men nu får det vara nog med elände för den här gången (även om det fick ett lyckligt slut)  så det berättar jag om först i morgon. Nu ska jag krama mina älskade barn och vara tacksam för att jag har dem.

          Maken skruvar fast vitrinbokhyllorna. Det var det högra som höll på att välta över dottern.

Idag har jag och lillan ställt in finservisen i ett skåp och resten av sakerna väntar på att bli utplacerade.

                                               Lite fint i köksfönstret har jag hunnit göra...